Stannade på Les Saints ett par dar till. Blev ingen skoter åkning, istället drog vi på våra nötta flipp-flopps och knallade omkring. Fortet var som alla andra fort, stort och stenigt. Kanske har att göra med att man bor på en ö där man hela tiden har en stor fästning i närheten. Spänningen finns inte kvar på samma sätt. Joel däremot tyckte fästningen var “hel fästlig” (suck tänker ni antagligen nu).
Hissade segel och tog oss till en mycket gammal marina nära Basse Terre. Inte mycket att göra där men vi fick åtminstone en lugn natt utan minsta gung. Plus fulla vattentankar och diesel.
Just det, visade sig att turbon var igen sotad. Kalle och Tobbe tog fram några nagelfilar och nu spinner den som en katt.
Nästa ställe vi hamnade vid var Cousteau”s Marin Park. Precis som det låter, en naturpark fast under vattnet. Gick dykbåtar ut till Pigen point som låg i parken. Clearence som gillar att dyka smittade av det till mig och Kalle. Clearence har ett dyk-cert och jag likaså, väldigt längesedan jag dök senast så var lite nervös. Kalle hade aldrig dykt men var vid gott mod.
Det var otroligt skoj att dyka. Tog en stund innan jag kom ihåg alla saker man skall göra, men sitter ju här och skriver så tydligen gick det bra. Hade med oss undervattens kameror, resultatet ser du nedan.
Nu ligger vi vid ankar i deisha, i nordvästra Guadeloupe. Solen har inte varit med oss de senaste två veckorna men idag har den tittat fram. Kul för Birgitta, Clearence och Joel att äntligen få lite sol. Vi andra är redan peppar-kaks bruna och klarar oss ändå.
Vår käre Sea King har gett upp och vi funderar på om det bästa är att ge den en sjömässig begravning ute till havs eller ej. Ankarspelet har inte fungerat på många veckor och vi för en utdragen dialog via mejl med tillverkaren om att få ett nytt. Får se hur det går. Annars tar vi det mest lugnt, knallar omkring och försöker tajma när butikerna har öppet. Vilket inte är ofta, de håller stängt mellan
Birgitta med familj är ombord på skutan. Båten rejält städad och allt, nåja, på sin rätta plats. Stannade i marinan Bas du fort och njöt av att kunna slösa på el och vatten. Underbart att lägga sig ny duschad varje kväll!
Jag och Kalle hann med en tennis match, dyrt som skam var det (10 euro) så vi spelade tills benen inte bar längre. De andra hade undertiden blivit ordentligt hungriga och vi styrde stegen mot närmsta restaurang, råkade bli en pizzeria.
Träffade Brittis och Hjalle från Flying Penguin. Fick lite information om vädret de närmaste dagarna, som oturligt nog kommer bli blåsigt. Uppemot storm på vissa ställen. Ingen större fara för oss sjöbjörnar men med lille kusin Joel ombord bestämde vi oss för att endast göra kortare seglingar längs kusten och till de båda öarna Marie galante och Les saintes.
Vi har hunnit besöka den större ön Marie Galante där vi ankrade längs en milslång strand strax söder om Saint Louise. Med inget annat att göra än att sola och bada, inget fel på det, men vi som varit på båten ett tag börjar nästan få nog med det. Hur illa det än må låta! Låg där en natt och fortsatte dagen efter några få sjömil söderut till en annan stad. Vi hade precis fått ankaret på plats och tog igen oss. I det smala inloppet tuffade en segelbåt in. I samma ögonblick la katamaran färjan ut från kaj och började backa. Ovetande om färjan fortsatte segelbåten i maklig takt. Först 10-12 meter ifrån varandra slängde han i full gas och lyckades precis klämma sig mellan piren och färjan. A close one!
Slörade igår till nästa ö, Les Saints där vi fortfarande ligger. Blåste som bara den inatt och alla ombord utom Joel var titt som tätt uppe och kollade så vi fortfarande låg kvar. Joel tyckte i morse att vi var tråkiga som sov bort hela dagen, konstigt..
Motorn bolmade svart rök strax innan vi släppte ankaret och visade sig vara turbon som fastnat, detaljer får ni fråga någon kunnig. Tobbe och Kalle har idag i alla fall satt på sig mekar overallerna och plockat isär turbon. Hoppas
att det inte är något allvarligt.
Les Saints är en jätte fin by med massor av små butiker längs en lång strandpromenad. Priserna på restaurangerna är i överkant enligt oss, billigaste vi kunnat hitta (förutom pizzerian) var på 150 kr. Jaja inte mycket att göra, bunkrat med massor av pasta i båten.
Imorgon tänker vi hyra skotrar och ge oss ut på upptäcktsfärd, finns ett fort som blickar ut över bukten som står med på “att se listan”.
Tänk vad mycket man kommer ihåg när man skriver ner det direkt. Ryktesvägar talar om att snön och kylan fortfarande håller Sverige i ett järngrepp. Jobbigt värre 😉
Mammas tre veckor hade tagit slut och det var det dags för henne att övervinna flygrädslan igen på St Vincents flygplats, där hon skulle ta ett litet plan till Barbados och sedan med sikte hemmåt. Per däremot, han ligger fortfarande på fördäck, glassar och kollar på galanta damer.
Efter vi hämtat dem på St Vincent har vi varit på många fina platser blandannat Mustique, Union Island och Tobago keys där vi snorklade runt med skölpaddor och hade det gött.
Efter att vi checkat ut från St Vincent och sagt hej då till mor satte vi segel mot St Lucia och den trevliga bukten Marigot. GRIB-filerna visade “lagom” med vind, men man får oftast räkna med 2-3 sekundmeter extra. Det blev en blåsig och skumpig färd och vi övervägde ett tag att vända tillbaka till St Vincent. Efter många timmar kom vi tillslut fram precis lagom till solnedgången.
Marigot var raka motsatsen från stället vi lämnade på St Vincent, inga skjul eller annan bråte utan rent och snyggt. Ett generellt turistställe kan man säga. Bukten var delad av en liten ö med palmer, solstolar och segelbåts uthyrning. Det fanns gott om restauranger och det var dyrare än vad man var van vid. Stannade i Marigot ett par dagar. Hann sola och bada en massa, gå långpromenader längs milslånga bananplantage.
Vi passade på att fylla bränsle och vatten i marinan. Inte helt lätt när man har en fransk dam som gastar och skriker att vi ska skynda oss. Resten av hennes sällskap körde nämligen omkring med deras stora katamaran och ville komma in. Vi gjorde självklart som vilken sund människa som helst hade gjort, vi tog det ännu lugnare.
Inte nog med det, när vi nästan var klara skulle en annan stor katamaran full med polacker/ryssar lossa sina förtöjningar och segla iväg. Slog nog slint i skallen för han la i full fart framåt och rammade bryggan. Tobbe som höll på att betala flög nästan in i hamnvaktskuren och hamnvakten bara skakade på huvudet, “turist´s..”.
St. Vincent och framåt
Nästa hamn efter Marigot blev Rodney Bay en kort tripp norröver. Vi hade ett par trevliga dagar med ännu mer bad, skoj utgång på en tex-mex bar. Tjuren var avstängd så vi kom lindrigt undan. Nästa dag ägnades åt shopping på ett stort köpcentrum där man kunde handla tax-free och på kvällen var det fest igen.
Med faster Birgitta ink. familj på väg den 23/2 till Guadelope har vi mest ägnat veckorna att ta oss uppför ö efter ö. Vi gjorde ett snabbt besök på Martinique och Dominica. I det senare laddade befolkningen inför årets karnival, för att vara en “inför-karnivalen” var det ett jäkla drag!
Nu har vi i alla fall tagit oss till Guadeloupe. Båten är städad och klar för ny besättning. De närmaste 2 veckorna kommer vi antagligen segla runt längs kusten.
Gör ännu ett försök att komma ikapp något på hemsidan.
St Vincent, 18/1-2011
Lämnade Finn på Bequia
och tuffade med motor den korta biten till St Vincent. Vi lyckades ta oss in i Blue Lagoon och Sun Sail Marina. Varför jag skriver “lyckades” är för att man ska klämma sig igenom en smal ränna i revet, tydligt utmärkt med en röd och grön prick. Inga problem där alltså. Sjökortet och GPS:en visade däremot att vi var på väg
rätt över revet, knappt 3 dm djupt. Med en klump i magen gick vi sakta framåt mellan de två prickarna. Vi kände att det var mer sannolikt att GPS visade fel än att “the locals” lyckats lägga ut prickarna fel. Ekolodet visade 2 meter under kölen och då Sheila sticker 1.90 i vanliga fall (nu med all extra last säkert 1.95) var det ett par nervösa sekunder. Vi lyckades i vilket fall ta oss igenom och ankrat säkert på 12 meters vatten innanför revet.
Morbror Per och Mamma Olsson var på väg och ska segla med ett tag. Dagen ägnades därför åt storstädning och tvätt. Gjorde slut på åtskilda liter vatten men när Kalle skulle gå och betala sa tjejerna i receptionen:
“You are so cute. You do not have to pay for the water”
Kan inte för mitt liv förstå hur det gick till men vad sjutton, den kvällen åt man gott på restaurang!
Båten strålade och luktade fräscht när de nya gastarna kom ombord. Efter en sen julklapps utdelning med fina presenter (Kalles kaviar!) och massa tjöt gick alla och lade sig. Mustique stod som nästa anhalt.
Mustique, 20/1-2011
Seglingen till Mustique var skumpig precis som vi blivit vana vid. Hade iof vinden med oss för ovanlighetens skull. La oss vid en boj i Britannia Bay, Mustique. Helt azur blått vatten under oss och man kunde se flera meter undervattnet.
Perfekt tillfälle att prova kamerorna som Per och Gudde tagit med sig. På något sätt hade båda lyckats köpa exakt samma kamera, varsin Olympus Mju Tough-3000. Till och med samma färg. Det speciella med kameran är att man kan ta kort undervattnet. Visade sig vara jätte roligt, massor av nya saker att ta kort på. Bilderna blir också riktigt bra!
Var ute på kändis spaning på Basil”s Bar. Ryktades att Mick Jagger, som bor på ön, var där just nu. Ingen tur för vår del dock, drinkarna var goda och lite billigare än hemma.
Hela ön Mustique är privatägd och ägs av “the company”, får mig att tänka på Prison Break. Skillnaden mot serien är att den här firman verkar bestå mestadels av trädgårdsmästare och hantverkare. Större delen av ön är lika välskött som trädgårdsföreningen i Göteborg. Lyxiga tennisbanor, stora hästhagar, fotbollsplan. Allt gubbar och tanter med mycket pengar kan tänkas behöva med andra ord.
Vi låg på Mustique i 3 dagar och njöt av solen. Nästa steg var att ta oss till Union Island för att fylla på vatten, något som var krångligt (och säkert svindyrt) att göra på Mustique.
Union Island (igen), 23/1-2011
Tillbaka på Union Island. Ankrade på ungefär samma ställe som förra gången, långt ifrån galna Fransmän. Promenerade omkring i stan, åt kyckling med pommes (inofficiell nationalrätt).
Ägnade morgondagen åt lite snorkling plus ett besök på Happy Island. Där hade det inte hänt mycket sedan sist, ägaren fortfarande med ett stort leende och goda Rom Punches. Lyxade till det något och la oss i marinan för natten. Full vattentank, el och Internet som ingick i priset (150 kr per natt) kände man sig nästan som hemma. En ordentlig dusch på kvällen också!
Vi har tagit oss ett par öar norröver och mer om detta kommer senare. Blir extra många bilder som får illustrera hur vi har det.
Nej nu ligger man redigt efter med hemsidan. Hunnit segla till flera nya underbara öar, men här på hemsidan håller vi som bäst på att fiska någonstans mellan Grenada och Carriacou.
Tänkte dra en snabb resumé av dagarna och de platser vi varit på.
Carriacou, 11/1-2011
Med en jätte fisk i sittbrunnen kastade vi ankar i Tyrell Bay, fisken togs omhand som jag beskrev i tidigare inlägg. Morgondagen efter traskade vi iväg mot stan, kunde inte vara så långt tänkte vi, vem behöver flipp-flopps förresten? Visade sig dock att det var vääääääldigt långt, vid middagstid var vi ännu inte framme och en bekant doft dök upp under fötterna. Som ett tecken stannade en taxi med en bastant dam med ett vackert leende vid ratten och plockade upp oss. Kom ihåg taxin “Rush Hour” om ni vill åka med en av öns få kvinnliga taxi chaufförer.
Tobbe och Kalle fick köpt sig varsitt nytt par flipp-flopp, ingen aning hur många som gått åt. Finn som varit där tidigare gav oss en rundtur av stan. Vi smaskade i oss riktig hemmagjord glass, olika smaker men då alla hade samma färg var det svårt att veta vad man tuggade i sig. Det är då inte ofta man saknar färg-ämnen. Åt riktigt goda hamburgare i en bar vid stranden som drevs av ett svenskt par, Jonas och Åsa.
Låg i Tyrell Bay ett par dagar till men då Finn”s visum skulle sluta gälla satte vi segel mot Union Island. Tanten på Immigrations myndigheten var väldigt bestämd om att han absolut inte fick stanna längre, snälla som vi är drog vi vidare.
Union Island, 14/1-2011
I Union Island ankrar man på ett speciellt sätt. Staden ligger på öns nordostliga del och hamnen skyddas av ett rev, man slipper alltså dyningarna men inte vinden. Det var gott om båtar när vi kom, då vår båt har en tendens att “segla” fram och tillbaka när vi ligger vid ankar la vi oss en bit ifrån de andra båtarna nära färjepiren. Vi hade precis kommit i ordning och satt oss i sittbrunnen när man hör gälla skrik och dunsar längre upp mot revet. Visade sig vara en stor 50 fots segelbåt som ankrat precis bredvid två andra båtar. Båten var hyrd av äldre fransmän, kommer i fortsättningsvis kallas för Idiot fransmän eller IFM. Dessa så kallade IFM fick hjälp av några dingy-boys att få upp ankaret och ta sig bort från revet och av alla ställen de slängde ankaret var det precis framför oss. Efter många försök lyckades de släppa ut tillräckligt med kätting att ankaret fick fäste. 10 meter djupt = 10 meter kätting, right? En annan känner att det kanske är i minsta laget. På något mirakulöst sätt låg IFM:ns båt fortfarande på samma ställe när vi vaknade dagen efter.
När vi ankrar brukar vi släppa ut kätting efter regeln:
“3 x djupet båtens längd. Har fungerat 10 av 10 gånger.”
Staden får en att tänka på någon Pippi Långstrump film, små färgglada hus och man möts av massor av leende personer. Vi drog iväg med gummi båten ut till Happy Island som är en egen byggd ö. Från början endast av en massa snäckskal men nu även en massa cement. Där satt vi och drack smaskiga Rum Punch medan kitesurfarna åkte fram och tillbaka.
Bequia, 15/1-2011
Nu har Dennis fått nog på skrivandet och Kalle Olsson tar över. Får se hur detta ska gå.
Bequia var stället där Finn fick byta smutsiga och svettiga lakan mot ett lyxigt hotell med både TV, fläkt och obegränsat med vatten.
Bequia är väldigt fint men vi kom snabbt i vrede med de kära båt killarna som hyrde ut bojar för mer pengar än vad deras egna båtar är värda. Vi ignorerade dem och åkte glatt förbi och släppte ankaret längst in i viken på ett jätte fin plats. För detta fick vi några snabba slagord från dingy boysen nått i stil med att dom skulle spränga vår båt, men vi bestämde oss för ligga kvar.
Starka kast vindar kom från ingenstans och under några sekunder slet de av sittbrunns kapellet och skickade gummibåten upp i luften så att den hamnade upp och ned. Vi ägnade sedan några timmar på att få vår kära Sea king att starta. Kina motorer är la inte kvalitetsmässigt bäst, men de startar alltid tillslut!
Gick senare på kvällen ut och åt med Finn på restaurang som han kände till alldeles vid vattnet, Devils Table. Allt inrett med pirat tema. Häftigt! Ett live band spelade och vi åt god mat och hade det trevligt.
Dagen därpå blev en mekar dag med ankarspelat som tillslut gick någorlunda bra efter flera timmars slit.
Hälsade Finn hej då, han skulle stanna på Bequia och morbror Per plus Mamma Olsson var påväg, och satte fart mot St. Vincent blåste på bra ca 16 m/s med höga vågor men var som tur var ingen lång distans.
Vi var på väg från St George, Grenada mot ön Carriacou strax norr över när vi fick den största fisk vi någonsin fångat.
Med vinden i nosen var det ingen vidare trevlig segling, blåste 10-11 m/s med höga vågor emot oss. Kryssade för fullt och hade precis gjort ett slag vid ett område som heter Kick “em Jenny, det är en undervattens vulkan som fortfarande är aktiv. Det är inte så att det sprutar en massa lava från den utan det går faktiskt att segla över utan problem. Vinden gjorde dock att vi inte kunde hålla tillräckligt högt och seglade stax utanför området.
Tobbe kommer upp i sittbrunnen och ser hur något släpas efter båten. Ingen av oss hade en tanke på att det kunde vara en fisk, av erfarenhet trodde vi inte att vi skulle få något denna gången heller. Kalle som styrde gick upp mot vinden medan jag och Finn, som fortfarande var ombord på båten, började hala in fisken.
Vi antar att den hade hängt efter båten en stund för den gav oss ingen vidare fajt. Den vägde dock en hel del och vi blev tvungna att lägga linan runt vinschen.
Tobbe passade på att springa ner och hämta kameran plus vår fina flaska Barton vodka. Vi har nämligen läst att om man häller ett par droppar, eller i detta fall en halv flaska, i gälarna på fisken så dör den. Hade inte fått chansen att prova innan och öste därför på rejält med vodka rätt ner i munnen medan den fortfarande hängde utanför relingen. Fisken slutade sprattla direkt, jag och Finn kunde sedan tillsammans häva över fisken ner i sittbrunnen. Vi var ett tag rädda över att fisken kanske bara blivit väldig full och när som helst skulle vakna till liv igen, vodkan placerades därför strategiskt nära tillhands.
Glada som små barn på julafton tog vi en massa kort och mätte fisken till 1.22 meter. Vi jämförde med bilder på datorn och såg att vi fått upp en Wahoo, den som var mest lik åtminstone. Hade ingen våg men frågar ni mig vägde den säkert ett halvt ton. Det är i alla fall det jag kommer säga till barnbarnen när jag blir gammal.
Framme i Carriacou skar vi fisken i massvis med tjocka kotletter. Blev mat i mängder, vi åt så mycket vi kunde och dagen efter ropade vi på VHF att vi hade gratis fisk om någon ville ha. Hann knappt släppa sändarknappen innan ett Amerikanskt par var framme vid båten.
Någon kanske är intresserad om vad vi använde för drag. Kalle frågade efter vilket drag man behövde för att fånga jätte fiskar. Han fick ett färgglatt drag i olika färger med 2 stora krokar. Detta använder vi som det är utan något bete. Syns förhoppningsvis på bilderna.
Riktigt skoj att äntligen få en fisk, ännu roligare att det var en sådan bjässe. Första gången man kan kalla sig för fiskare!
Grymt längesedan sedan det hände något nytt på sidan. Vi har helt enkelt haft så himla mycket att göra och njutit av värmen. Motivationen att skriva har varit lika med noll, men nu är det dags. Bered er på ett mastodont inlägg!
Grenada, 4/1 – 10/1
Allt klart (nåja) efter ett par dagars mekende i Charlotteville, Tobago. Bestämde oss för en natt segling till Prickley Bay, Grenada. I stora drag 80 distans dit, blir tajt att hinna på en dag, och vi kände att vi helst ville komma fram när det är ljust. Själva seglingen var underbar, slör och 7 knop. Bättre blev det när man efter bara någon timme seglade ikapp och ifrån de första båtarna vid horisonten. Kom fram strax efter soluppgången och möttes av synen av massvis med ankrade båtar, hela Prickley Bay var full av båtar. Lyckades ändå hitta en perfekt plats längst in i bukten bara ett femtiotal meter från dinghy docken och Tiki Bar.
Customs och Imigration klarades av snabbt och utan problem, av någon anledning blev jag tilltalad “mister Captain” och fick fylla i alla papper. Från att svabba däck till kapten i ett svep, najs!
Taxi utflykt
Jag och Kalle gav oss iväg på en utflykt efter en bankomat. Traskade mot staden, vid middagstid under stekande sol, jag glömde mina flipp-flopp i båten och Kalle lyckades slarva bort sina på Nyår. Det dröjde alltså inte länge innan det osade bränt under oss. Just när vi stod och hoppade på stället kom en taxi förbi och frågade om vi ville åka någonstans. Om vi ville! Tyvärr för vår del hade han ett gött förhandlingsläge och notan slutade på saftiga 90 kr för knappt 3 km. På Grenada har de drive-in bankomater, hur coolt är inte det och i en taxi! Med massa pengar på fickan återvände vi tillbaka mot båten tillsammans med en glad taxichaufför.
Finn en vän
Tog gummibåten till en restaurang precis nere vid vattnet som heter Big Fish. Ingen fisk för vår del men däremot mycket goda pizzor! Maten kostar ungefär som hemma, 120 kr eller så per man. I baren satt en man vid namn Finn som tog kontakt med oss, det visade sig att Tobbe och han varit på samma fest för några år sedan och har gemensamma vänner. “It”s a small world”.
Lång historia kort, han ska flyga hem från St Vincent den 27/1 men hade gärna seglat dit istället för att flyga upp. Gott om plats som vi har i båten var det inga problem. Lite krux med tullen senare och vi hade en ny “crew member”.
Live band
På Big Fish lyssnade vi på live band, ett blues band som körde hårt med alla pensionärer (tyvärr 95% av alla över 60 bast). En ur publiken gick upp och spelade på sitt munspel tills han var illröd i ansiktet. Hade med mig kameran men efter 4 sekunders filmande tog batteriet slut, snacka om dålig tajming.
Dagen innan, eller efter, äsh vad spelar det för roll. Tappat tidsuppfattningen här borta. I alla fall, på Tiki Bar var det också liveband. Massvis med folk och bra drag. Finns nog inget som är så gött som en öl vid baren och liveband. Försökte med alla medel få upp Kalle och Tobbe på dansgolvet men utan resultat. Bjöd till och med på Rom & Cola, man vet ju aldrig.
Just det, Tobbe ramlade i vattnet för 2:a gången när han skulle upp från gummibåten till Sheila, tappade sina nyinköpta flipp-flopp.
St George
Tog oss den korta biten till Grenadas huvudstad St George. Tuffade på hela vägen in i the lagoon där vi lyckades få plats. Låg bredvid Grenada Yacht Club där några riktigt vackra båtar låg förtöjda. Vi rodde bort och smög omkring
inne på området, inte helt korrekt klädda jämfört med de som satt och åt på restaurangen, tycker ändå att jag matchade mina badbrallor fint med den illaluktande t-shirten. Mission för kvällen var att hitta en dusch, gick inget vidare men lyckades ta en del fina bilder på båtarna.
Några dagar tidigare var tog vi bussen in till stan och passade på att turista lite, var uppe på Fort George där man hade en otroligt vacker utsikt över staden, bukten och de jättelika kryssningsfartygen. På toppen av berget mitt emot kunde man se öns fängelse, som en tant bredvid sa:
“At least they got a bloody nice view!”
På den lokala marknaden lurade en tant på mig 3 kokosnöts halvor med lokala kryddor. Får bli julklappar åt någon som får mer användning av dem än vad jag kommer få. Säljs även till högstbjudande!
Avresedag
När vi tillslut hade tröttnat på St George och skulle fortsätta mot Carriacou, en ö strax nordost om Grenada, möttes vi på morgonen av att gummibåten var borta. Panikslagna sprang vi omkring på båten, allt hopp ute, nu är hela resan förstörd osv. Finn tog som tur kommandot och ropade på VHF:en om någon sett en gummibåt på drift. En segelbåt svarade och talade om att de hade sett den driva förbi och åkt och hämtat den, glädje tårar bland besättningen. Vår kära Sea King! Vi erbjöd dem en flaska Rom som tack men de tyckte det räckte med 20EC, vi gav dem 200EC som tack. Tycker ändå vi kom undan billigt.
Kom iväg mot Carriacou och på vägen lyckades vi få en rejäl firre på kroken, mer om detta senare.
Hälsningar